29 november
HJÄLPARESYNDROM
JAG AVLASTAR MIG FRÅN DET FÖRFLUTNA
Idag ger jag helhjärtat upp bördan att rädda min familj och rädda mina vänner. Hemligheten med mitt alkoholhaltiga hem drar inte längre ned mig. Jag är fri att leva mitt eget liv, och dag för dag blir jag lugn.
I flera år verkade mitt liv som den grekiska legenden om Sisyphus, dömd för att pressa en enorm stenblock till toppen av ett berg bara för att få den att rulla ner på andra sidan. Hans uppgift var oändlig. Han slet varje dag med världens vikt på sina axlar.
Jag är trött på att bära andras vikt på ryggen. Idag står jag rakt och låter det extra bagage som jag har tappat falla bort.
Jag kommer inte att förvisas av mina nära och kära om jag lever mitt eget liv. Med nyligen hittad frihet närmar jag mig denna dag med avslappnade axlar utan värk och smärta.
Ja mitt barndomshem är borta och föräldrarna likaså. Men jag har ju vissa saker som jag fortfarande gör som kan skada mig. Jag lovade min bror en löpsedel, och jag ska ta med den till honom, när han sitter på puben. Jag ska ju förbi den när jag ska till tandläkaren i eftermiddag. Då kan jag gå förbi där och lämna dem. Det är ju ändå i närheten ut av tandläkaren. Jag hjälpte även min mamma myckt när hon var gamml, eller rättare sagt min kära fästmö som är undersköterska som hjälpte henne. Mamma sa att hon också var alkoholist, precis som jag själv är. Fast är numera nykter sedan 1997.
0 kommentar(er)
